Tid för tankar

Skriven av Christer Andersson den . Publicerad i Ettan

Det är oroliga tider och när det kan ljusna vet vi inte. Dock säger regeringen att när det är dags starta upp ekonomin igen är det satsningar i de gröna näringarna som gäller. Många debattörer håller med och vill anta möjligheterna som ges för den energi- och klimatomställning som krävs.

Mycket har gått i stå. I vindkraftsbranschen är det exempelvis inte helt lätt för utländska montörer och tekniker att ta sig in i landet. En del av turbintillverkarnas fabriker på kontinenten står stilla. I många verksamheter är satta på paus.

Kanske är det bästa för de gröna näringarna i bred bemärkelse att använda tiden till att kartlägga och organisera sig så att man branschvis och enskilt är beredda att ta emot de investeringar som är att vänta.

Redan innan Coronan har vi sett att det internationella kapitalet lämnar fossila investeringar till förmån för sådana i det förnybara. Den underliggande marknaden visar riktningen och både Sverige och EU stödjer med politik. EUs Green Deal blir ett centralt inslag.

Enorma investeringar sker i förnybar energi. Vindkraftcentrum.se har sitt säte i Jämtlands län och här byggs som exempel vindkraft just nu för åtta miljarder kronor. Mer är att vänta.
Stordelen av den förnybara energin som utvinns är fortfarande vattenkraft och av den sammanlagda producerade elenergin exporteras två tredjedelar från länet. Det ger inkomster. Men mer intäkter skulle det innebära om elen används eller förädlas här genom elintensiv industri.

Ett sätt att förbereda sig för investeringar i sådan är att kommuner utarbetar detaljplaner och förstudier för de platser där sådan kan etableras med tanke på kraftkapaciteter, fibernät och miljöhänsyn. Exempel här är serverhallar, batteri- och vätgastillverkning.

Ett annat sätt att ta tillvara inhemska resurser är att använda och utveckla inhemska bränslen. En del blir fortsatta investeringar i laddinfrastruktur, genom projektet Stolpe in för stad och land, här i regionen. En annan del är utvecklingen av regionala elflyg som pågår på flera håll, bland annat här i länet genom Green Flyway.

Jämtkraft med fler utvecklar ett biobaserat flygbränsle som kan innebära att tio procent av inrikesflygets förbrukning kan ersättas liksom lika stor andel av utrikesflygets som tankas i landet.
Vätgastillverkning i större och mindre skala har en stor potential, särskilt om den tillverkas med hjälp av tidvis elöverskott från vind och sol. Som bränsle kan den driva personbilar, lastbilar, tåg och arbetsmaskiner.

Med hjälp av gasturbiner kan energin omvandlas till el igen och därmed vara en balanskraft regionalt eller mellan nord och syd.

Om stordelen av fordonsbränslet som används i regionen också  tillverkas här innebär det att vi slipper importera från en osäker världsmarknad, att pengarna cirkulerar här och således innebär en större försörjningstrygghet.

Omställningen av elsystemet betyder mängder av jobb- och affärsmöjligheter i denna liksom andra regioner. Extra intressant är denna möjliga utveckling i inlandet. Här kan dock kompetensförsörjning sätta gränser.

Å andra sidan kanske den pågående krisen i efterhand kan bidra till olika lösningar. Den relativa trygghet som råder i våra lands- och glesbygder kan bli attraktiv för invånare i sårbara storstäder.
Att bygga nytt eller renovera gammalt är det dock svårt att göra någon vettig affär av. De låga fastighetsvärdena bir en dålig säkerhet för lån. Kanske skulle en offentligt finansierad Egnahemsrörelse vara en dellösning?

I vilket fall behövs gemensamma funderingar om vilka tillgångar och möjligheter vi har i våra glest befolkade regioner. Den förnybara energin är en grund för att bo och verka.

Torbjörn Laxvik
Fotot: Ingen Corona men Halo. Påskafton i Mjösjö 2020. Foto Torbjörn Laxvik