Nedmontering och återvinning av vindkraftverk

Skriven av Christer Andersson den . Publicerad i Ettan

En fråga som ofta dyker upp är att det finns oro för vad som händer med vindkraftverken när driftsperioden upphör. I miljöbalken1 regleras att mark- och vattenområden ska efterbehandlas efter att verksamhet har lagts ned. Detta krav gäller såväl för anmälningspliktiga som för tillståndspliktiga vindkraftverk som etableras på land och till havs. Det är verksamhetsutövaren som är skyldig att se till att nedmontering och efterbehandling genomförs.

Efterbehandlingen bör utgå från vad mark- eller vattenområdet är tänkt att användas till i framtiden. I skogsmark respektive odlingsmark bör det finnas 50 cm respektive 1 meter jordmaterial ovan fundamentet men i nivå med omgivande mark. Fundamenten bilas alltså ned och täcks över.

Hur säkerställer man då att det finns ekonomi till detta eftersom det är svårt att veta vad som händer 25-30 år framåt i tiden. Tillstånd till vindkraftsverksamhet kan enligt miljöbalken förenas med krav på att ekonomisk säkerhet ställs. Syftet med att ställa ekonomisk säkerhet är att skapa trygghet för samhället att inte behöva stå för kostnaden för nedmontering och efterbehandling för det fall bolaget skulle gå i konkurs eller av andra skäl inte kan genomföra efterbehandlingen. Säkerhetens belopp bör beräknas i det enskilda fallet där tornets höjd, rotordiameter, geografiskt läge samt hur stor del av fundamentet som verksamhetsutövaren är ålagd att ta bort är viktiga parametrar. Återvinningsvärde för exempelvis metaller bör inte ingå i denna beräkning. Den ekonomiska säkerheten bör avsättas innan anläggningsarbete för respektive vindkraftverk påbörjas.

Av senare praxis för vindkraftsverksamheter framgår att den ekonomiska säkerheten ska avsättas innan anläggningsarbetet påbörjas. I två avgöranden från Mark- och miljööverdomstolen framgår att den ekonomiska säkerheten alltid ska motsvara behovet av efterbehandling. Domstolen konstaterar att behovet uppkommer vid uppförande av vindkraftverken och att den ekonomiska säkerheten därför ska avsättas i sin helhet innan vindkraftverk uppförs eller anläggningsarbete påbörjas.

Vindkraftverk som plockas ned i förtid kan säljas vidare i sin helhet eller plockas isär och säljas komponentvis (återanvändning). För mindre verk från 225 kW upp till cirka 1 MW finns idag en andrahandsmarknad där verken efter renovering säljs vidare och monteras upp på andra platser, ofta i andra länder. Hur marknaden kommer att se ut för större verk är svårt att säga. Det har förekommit att större verk flyttats från en plats till en annan, bland annat i Tyskland och Spanien, vilket skulle kunna betyda att detta kan vara en möjlighet även för stora verk i Sverige i framtiden .
Många komponenter i ett vindkraftverk kan renoveras och säljas vidare. Det finns möjligheter att återanvända rotorblad, girmekanism, växellåda, generator, maskinhus, bromsar och torn efter renovering. Denna andrahandsmarknad finns idag i allra högsta grad. Flera bolag erbjuder också ombyggnadsservice av komponenter.

Om inte komponenterna kan återanvändas är de flesta delar i ett vindkraftverk återvinningsbara. Vindkraftverk består framförallt av stål och järn samt mindre delar aluminium och koppar. Dessa material kan återvinnas. Fundamenten utgörs framförallt av betong och den kan krossas och användas som fyllnadsmassor.

Hur mycket energi går det åt att producera ett vindkraftverk?
Vid produktion av ett vindkraftverk, utvinning av de metaller och material som används i vindkraftverket, installation och transport går det åt energi. För landbaserad vindkraft tar det runt ett halvår att producera den mängd energi som behövs för att tillverka och uppföra vindkraftverket . Ett vindkraftverks livslängd är någonstans mellan 20 och 30 år, vilket innebär att vindkraftverket efter ett halvår har kompenserat insatsenergin. Större vindkraftverk (mer installerad effekt) är mer effektiva ur detta perspektiv och det tar kortare tid för dem att producera lika mycket energi som insatsenergin.

Hur är vindkraftverks växthusgasutsläpp i jämförelse med andra kraftslag?
För att kunna jämföra växthusgasutsläpp mellan olika kraftslag är det vanligt att räkna utsläpp per kilowattimme (kWh) producerad el. Växthusgasutsläpp räknas då i form av gram koldioxidekvivalenter per kilowattimme (g CO2e/kWh). I livscykelanalyser ingår utsläppen från produktion av själva kraftverket (t ex produktionen av en solcell) och transporter, utsläpp som uppstår vid framtagande av bränsle (t ex brytning och förädling av uran), utsläpp som uppstår när kraftverket i sig producerar el (t ex förbränning av kol) och sedan utsläpp som uppstår när kraftverket nedmonteras och avfallet behandlas. Även transporter för bränsle, kraftverk och komponenter i kraftverket ingår. Utgångspunkten för en livscykelanalys är att alla utsläpp som uppstår under livscykeln ska räknas in.

I den internationella klimatpanelens (IPCC) syntesrapport (AR5) finns en sammanställning av livscykelutsläpp från elproduktionsslag . Störst utsläpp per kWh har fossil elproduktion. Elproduktion från kol har utsläpp på mellan 740 och 1689 g CO2e/kWh, olja 510-1170 g CO2e/kWh och naturgas 290-930 g CO2e/kWh. De stora variationerna inom varje kraftslag beror bland annat på hur bränslet utvinns och hur effektivt kraftverket är.

Förnybar elproduktion och kärnkraftsel har runt hundra gånger lägre utsläpp per kilowattimme. Dessa elproduktionssätt leder i princip inte till några utsläpp vid själva elproduktionen, vilket de fossila bränslena gör, utan orsakar framförallt utsläpp vid produktionen av solcellen, vindkraftverket eller kärnkraftverket. Kärnkraftsel har även utsläpp vid brytning och förädling av uran (bränslet i kärnkraftverk). Då en stor del av den förnybara elens utsläpp sker vid produktion av själva solcellen/vindkraftverket så spelar det roll vad denna produktion använder för energikällor.

Källor, texter från
Vägledning om nedmontering av vindkraftverk, Energimyndigheten
Vindkraftens resursanvändning, Linus Linde Energimyndigheten