Bästa kommunala incitamentet för ja till vindkraft är ökade inkomstskatter.

Utan lagstiftning löser marknaden den lokala utvecklingen.

För många var Incitamentsutredningen en besvikelse, särskilt för kommuner som hoppats på skatteintäkter till den egna ofta skrala ekonomin.

Överhuvud taget var förväntningarna stora att den skulle innebära mer än en antydan om nya klara spelregler för branschen, med ökad elproduktion som följd.

Utredningen presenterade aldrig de förslag till ökade skatteintäkter för kommunerna man arbetat med, men drog ändå slutsatsen att sådana måste till för att kommunerna oftare ska säga ja till vindkraft. De ändrade utredningsdirektiven angavs som orsak till uteblivna förslag om skatter.

Det som ändå presenterades var ett par matnyttiga förslag. Dels ett system för ersättningar till närboende inklusive regelverk för inlösen av fastigheter.

Dels en form för förhandlingar mellan exploatör och etableringskommun för medel till föreningsliv och näringsliv i de bygder som berörs av vindkraftsutbyggnaden.

Ett tak har satts på 0,25 procent av en parks omsättning, det vill säga ungefär den praxis som gäller idag för bygdemedlen. Samtidigt är det fritt för bolagen att ge mer.

De här förslagen förvaltar nu regeringskansliet och kan återfinnas i den proposition som utlovats till början av nästa år. Och som så småningom kan bli lag. Utredningen själv anser inte att dessa delar räcker som incitament för vindkraftsutbyggnad.

Kanske blir det istället marknaden som kommer förse kommunerna med skatteintäkter?

Definitivt finns flera exploatörer som vill bidra med avsevärt mer till etableringsorten än de gängse bygdemedlen. Och i utredningens arbete sattes en tänkt lämplig skattenivå – som skulle betalas av bolagen till kommunerna – till någon procent.

Något som exploatörerna kan klara av, var bedömningen. I så fall, alltså vid sidan av skattevägen, kan de läggas i den frivilliga pott som det kan förhandlas om.

Bakgrunden är ju att behovet av el förväntas bli dubbelt så stort om ett par decennier till följd av elektrifieringen av industri och transporter. Norden har väldigt goda förutsättningar att husera vindkraft.

Näringslivet begär tillgång till mer el till rimliga priser och anger själv svaret: landbaserad vindkraft, åtminstone på relativt kort sikt. Uppsatta nationella klimatmål förutsätter tilltagande utbyggnad av förnybar energiproduktion.

Det kommuner i de områden där vindkraft kan byggas i grunden efterfrågar är möjligheter till utveckling av sina lokalsamhällen och bygder. Dessvärre var detta aldrig en utgångspunkt för Incitamentsutredningen och återfanns heller inte i direktiven.

Detta samtidigt som tidigare politisk majoritet och bransch förordade just en skattelösning som huvudförslag.

Om utvecklingstanken fått råda hade kommunens skatteincitament istället kunnat vara tillskottet av inkomstskatter. Vilket inte är försent.

Enligt Svensk Vindenergi blir det ordentligt hack i utbyggnadskurvan för  vindkraft om ett par år. Kommunerna säger nej till åtta av tio projekt. Hur ska knuten lösas?

Sannolikt blir det marknadens sak oavsett lagreglering på sikt. För att få tillstånd för byggbara projekt kommer exploatörer behöva erbjuda kommuner möjligheter till utveckling. Det kan handla om tillkommande industrietableringar som i Ånge kommun.

Det kan handla om riskvilligt kapital till företagsamheten i glesa bygder och med det flera arbetstillfällen och service. Föreningslivet kan få tillskott för kultur- och trivselsatsningar inklusive att hålla igång bygdegårdar med mer.

Finansiering till kommunala bostadsbolag eller småhusbyggande kan lösas genom tillförda resurser, liksom kommunal infrastruktur i form av exempelvis en allaktivitetshall eller företagshus. Och annat. Det kan ske så länge pengarna hålls utanför den kommunala kassan och förblir privata.

Det bolag som kommer med bästa erbjudandet kan kommunen skriva avtal med. Kommunen å sin sida kan förbereda sig genom att definiera och precisera sina behov och önskemål. Bygge av vårdcentral? En tandläkarmottagning?

Det har redan förekommit budgivning på projekt. Och hos många kommuner märks att allt fler exploatörer knackar på. Det är svenska, norska, danska, tyska, brittiska, franska och andra internationella bolag som är ute efter projekt. Med varierande kunskaper om lokala förhållanden.

I ett avtal mellan bolag och kommun kanske det inte är själva den procentuella nivån på den sammanlagda ersättningen, eller värdebehållningen, till det omgivande samhället som blir det väsentliga. Dessutom handlar det om att varje vindprojekt är unikt och har olika möjligheter att bära kostnaderna.

I vilket fall övergår efterfrågan på projekt tillgången med råge. Och kanske behövs någon slags funktion som hjälper både kommuner och bolag att närma sig varandra och finna de kanaler som kan distribuera näringslivs- och föreningsmedel på ett lämpligt sätt. Just det senare kan Garantia och liknande initiativ göra.

Incitamentsutredningen lämnade inget helgjutet förslag på lämpliga incitament för utbyggd vindkraft. Och det är ytterligt svårt att se något sådant kommande förslag som samlar någon majoritet under åtminstone rådande mandatperiod.

Enklast för politiken blir att låta marknaden lösa frågan.

Torbjörn Laxvik