Kommuner som säger ja till ny vindkraft ska få ett stöd från staten, motsvarande intäkterna från fastighetsskatten. Det meddelade regeringen vid en pressträff den 9 september och aviserade fler åtgärder för att stärka kommuners incitament för utbyggnad av vindkraft. Men norra Sverige och glesbygden har, enligt Vindkraftcentrum, särskilda intressen att bevaka.
– På kort sikt är det vindkraften som ska stå för en majoritet av den tillkommande elproduktionen, sa klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari.
Därmed rätade hon – åtminstone tillfälligt – ut frågetecknen runt hur en regering som enbart pratar kärnkraft ser på vindkraftutbyggnaden.
Det statliga stödet ska utgå ifrån den installerade effekten. Även kommuner som redan har byggt vindkraft kommer att kunna ta del av ersättningen.
– Kommuner som tidigare har sagt nej, ska inte tjäna på det, sa Romina Pourmokhtari som kallade dagens besked för efterlängtat. Hon tog som exempel Piteå med 2 000 MW vindkraft installerat, som en kommun där det blir ett bra ekonomisk tillskott.
Nästa år kommer 340 miljoner kronor att avsättas för landets vindkommuner. År 2026 blir det 370 miljoner och 2027 uppgår summan till 400 miljoner.
Vindkraftcentrum arbetar för att stärka den lokala och regionala nyttan av vindkraftutbyggnad. Bland annat genom den så kallade Garantiamodellen, där exploatören avsätter pengar i en fond för regional och lokal utveckling. Innebär regeringens satsning att detta inte behövs?
– Nej, regeringens satsning handlar om avsevärt mindre pengar. Det enda vi vet är att en viss summa avsatts i statsbudgeten. I Åsele innebär Garantiamodellen att det finns avtal mellan exploatören och Garantia som ger avsevärt mycket mer resurser på lång sikt i kommunen. Det vi har gjort i Åsele, eller jobbar med i övriga kommuner, är utvecklingsmedel till företag, medborgare och verksamheter. Det går visserligen att kombinera statliga medel med det som står i Åseleavtalet. Där finns formuleringar om konsekvenserna som tar höjd för statliga initiativ. I de fallen kan de rena utvecklingsmedlen minska, säger Torbjörn Laxvik.
Trycket på regeringen har varit hårt både från kommuner och bransch att agera i frågan om incitament att säga ja till vindkraft. I väntan på besked från regeringen har kommunerna reagerat genom att per automatik säga nej till vindkraft. Det ökade motståndet mot vindkraft som det talas om, finns framför allt i det kommunala beslutsfattandet. Den allmänna acceptansen för vindkraft är fortsatt hög, enligt SOM-institutets mätningar vill 61 procent satsa mer än i dag på vindkraft, 21 procent vill satsa ungefär som i dag och endast 13 procent vill satsa mindre eller avstå.
Det kommer att göras ännu mer för att öka acceptansen i kommunerna. Den så kallade incitamentsutredningen som lämnades över förra året, innehåller tre förslag som regeringen ”ser positivt på och kommer att ta vidare”, enligt Romina Pourmokhtari. Det är intäktsdelning, alltså möjlighet för närboende att ta del av vinsten från vindkraft, rätt för närboende att begära inlösen av fastighet inom ett visst avstånd från anläggningen samt reglering av bygdemedel.
– Men mycket i de förslagen är en fråga för södra Sverige där det är tättbebyggt och där huspriserna generellt är högre, säger Torbjörn Laxvik vid Vindkraftcentrum. Till exempel vinstdelningssystemet där ersättningen bygger på hur nära vindparken man bor, de pengarna skulle frysa inne i Norrland. Man får leta efter fastigheter i närheten av parker. Ta den park som Vattenfall utvecklar mellan Gällivare och Boden, med upp till 350 verk, Det handlar om 17 bofasta med någorlunda närhet vindkraftverken. Hur många av dem som kan omfattas av förslaget är ytterst osäkert.
Vindkraftcentrum har pratat med ett 20-tal kommuner i framför allt Västerbotten och Jämtland. Dialogerna kommer att fortsätta med kommuner i norra Sverige och glesbygd, om att införa system för ersättning som ger faktisk utveckling och inte bara ersättningar.
– Det handlar om mer än ekonomi, det handlar om hela samhället. Det är första gången på 70–100 år som man kan skaffa en framtidsvision. I den gröna omställningen har man möjligheter att lokalt ta del av de resurser som skapas, säger Torbjörn Laxvik.
Kajsa Olsson
