Tre finska projekt kring vätgasledningar har lyfts fram som viktiga för Europa och med det framtidsutsikter vad gäller finansieringen av dem. Ett av projekten är svensk-finskt och löper längs Bottenvikens kustlinje.

Blir planerna verklighet förbinds Kiruna med Berlin. Norra Sverige förbinds med kontinenten rörledes. Men likt vita fläckar på en gammal karta saknas stora delar av Norrlands inland, nämligen de delar som innefattar stordelen av befintlig ny elproduktion liksom kommande.

En väg framåt kan vara att lokalt utveckla hubbar baserade på ny energi, elintensiv industri som gärna är vätgasbaserad och i framtiden binda dem samman ett större nät.

Nå, de tre nämnda projekten handlar om pipelines för vätgas och de lyfts upp av Europaparlamentet och Europeiska rådet som energiinfrastrukturprojekt av gemensamt intresse. Från engelskan benämns de PCI-projekt, Projects of Common Interest.

PCI-statusen innebär att projekten klassas som centrala för att nå de energipolitiska målen i EU. Som sådana  kommer de i åtnjutande av EU-stöd och snabbare tillståndsprocesser.

De tre PCI-projekten är:

• Nordic Hydrogen Route är den drygt 100 mil långa med gasrör längs Bottenvikens kust – enligt en preliminär plan mellan Vasa och Örnsköldsvik, med en avstickare till Kiruna.
• Nordic-Baltic Hydrogen Corridor är en planerad förbindelse från Finland till Tyskland via de baltiska länderna och Polen.
• Baltic Sea hydrogen Collector är ett vätgasrör på finska vikens botten som skulle förbinda Sverige och Finland med Tyskland.

På konsumtionssidan på svensk-finsk horisont finns planerat Stålverk i Ingå vid Finska viken (Njordr, norskt kapital). Stålverk med mer i Österbotten, och på svensk sida stålverken i Luleå, Boden med tillhörande planerade järnsvampsverk i Gällivare/Kiruna. Den gröna nyindustrialiseringen i norr, sammanfattningsvis.

Rörledningen planeras vidare längs kusten söderut mot Örnsköldsvik. På vägen finns vätgasbaserad konstgödselproduktion och sedan tänkt produktion av E-bränsle med grund i vätgas och CO2 från värmeverken i Umeå och Örnsköldsvik. Med möjligheten att fortsätta ända ned till Sundsvall.

För att krångla till geografilektionen något så kan att se Sverige ur elområdesperspektiv vara fruktbart. Som noterat är skissade pipelines eller rörledningar till stora konsumenter det rådande. I form av industrier eller som allmän konsumtion till kontinenten.

Men det luriga blir att rita ut var produktionen av elen ska ske, som på nära eller längre håll ska användas för vätgasframställningen. Nå, Elområdena:

Tänkt gasledning löper längs Bottenviken och angör de stora industrierna i norr som LKAB, SSAB, H2Green Steel med kringliggande verksamheter. De stora statliga satsningarna i norr bygger på Vattenfall som ytterligare stor statlig aktör, och just som elleverantör.

En avgörande fråga kring elen blir: Kan Vattenfall och övriga exploatörer av vindkraft som finns i Norrbotten, eller snarare elområde 1, leverera den kraft som behövs för nyindustrialiseringen?

Kanske, blir svaret, om tillstånd ges för ytterligare elproduktion, att kunna leverera direkt eller via vätgas som kan användas i industriprocesserna.

Men tillstånden finns inte nu och kan sammantaget dröja så länge att somliga av investeringarna hamnar på annat håll. Spansk solenergi är lika billig som skandinavisk vindenergi. Grönt stål kan härdas iberiskt.

Annars är det inte just i elområde 1 som ny förnybar elkraft produceras som mest. Istället finns den snarare  i elområde 2, i Västerbotten, Västernorrland, Jämtland-Härjedalen samt i delar av Gävleborg och Dalarna. I de senare länen finns troligen avsättning för elen och kommande vätgas regionalt.

Även om tillräcklig energi funnes i Elområde 2 för att försörja Industrialiseringen längre norrut är bedömningen att det inte går med nuvarande eller inom överskådlig tid kommande kraftledningskapacitet.

Nu kommer vi in på den vita fläcken på tankekartan. Norrland inland. Där den mesta av elen i form av vindkraft kommer att produceras, enligt prognoser och där tillgänglig glesbygd finns. Det finns konsumenter i form av industri längs kusten. Men..

I inlandet. Där produktionen kommer att ske, där tillstånden finns och kommunerna varit någorlunda välvilliga till vindkraftutbyggnad? Där finns möjligheten att någorlunda snabbt försörja det nordliga behovet av energi via pipelines, ännu frånvarande på kartan.

Det som säger emot är till stor del att här finns inte de stora statliga bolagen med enkla kontaktvägar. Snarare är det en mängd olika producentbolag och en mängd mindre och tillkommande bolag som är möjliga intressenter i en ny infrastruktur.

Kanske sker utvecklingen som när elförsörjningen byggdes, eller fjärrvärmenäten? Till en början handlade det om ytterst lokala behov med vattenturbiner och panncentraler som konkret affär. Sedan har de byggts ihop genom nät för regionala och till och med nationella behov.

En väg framåt vore att någorlunda kommunalt/lokalt utveckla hubbar baserade på ny energi, elintensiv industri som gärna är vätgasbaserad och i framtiden binda dem samman. Några kan finnas i tanken redan.

Men stopp! Här finns ju självklart spörsmålet om beredvilligheten hos lokalsamhället att skicka elen eller gasen vidare utan att få egen påtaglig nytta av den. Nyttan kan vara arbetsplatser, bostäder, infrastruktur eller satsningar på service. Någon slags utveckling helt enkelt. Nytta för att det ens ska var möjligt med ett nationellt påkallat intresse.

Vän av statlig ordning föreslår sannolikt att det vore myndigheternas uppdrag att bygga en vätgasinfrastruktur som fungerar. Motsvarande stamnät och elförsörjning i hela riket. Vän av marknadslösningar (Inbegriper stordelen av rikspolitikens företrädare) får vänta på det som sker mer eller mindre spontant.

Men självklarheten är att länsstyrelserna och Energimyndigheten har mandat att agera. När marknaden/bolagen vill och förhoppningsvis tänker långsiktigt.

För visst vore det mer än kul om rörledningar för vätgas drogs från parkerna i Västerbotten upp till investerngarna i norr Och gjorde nytta på vägen. Pipelines kunde spela roll från Ånge och Långsele norrut eller till kusten. Sveg vill nog haka på. Från Strömsund går en rak linje till Dorotea, Åsele och Sorsele.

Från Strömsund kan det uppenbart bli fiffigt att ta den norska vägen, för intressenter finns sannnolikt där. Via Åre och Storlien, eller Krokom och Valsjöbyn eller direkt till Lierne. Samma sak från Västerbottens gränstrakter.

Som investeringskostnad för varje distribuerad energienhet syns uträkningar att pipelines  jämfört med kraftledningar blir betydligt biligare. Det nordiska el/energisystemet kan byggas ihop ytterligare.

Och på tapeten står nu gasledningar från norra Sverige, Finland, Baltikum och Tyskland. Därmed skulle också själva rören innebära ett enormt energilager som i sig kan balansera vind och sol med behov.

Torbjörn Laxvik