Det finns lärdomar att hämta från Norge och Finland.

Det vet Incitamentsutredningen som tittat närmare på hur vindkraften där bidrar till lokalsamhället.

Men det kan också handla om investeringsklimat och hur lokalsamhället kan bibringas nytta genom elintensiva satsningar.

Enligt utredningens uträkningar är nivån på skatter och ersättningar tre gånger så höga i Finland som i Sverige. Och i Norge fyra gånger så höga. Men då ska man veta siffran för Sverige mestadels består av statlig fastighetsskatt, medan siffrorna för grannländerna handlar om skatter och avgifter till kommunerna.

I Finland handlar det om kommunal fastighetsskatt, medan det i Norge även handlar om produktionsskatter med mera. Det systemet är i stöpsleven och det är snårigt att reda ut vad den nya naturresursskatten kommer att innebära. Förutom än mer kroner till värdkommunerna.

Bättre är att bli konkret. Finska kommunen Kalajoki i Österbotten tog in 234 000 kronor per verk i kommunal fastighetsskatt för ett par år sedan. Åfjord i Tröndelag tar in 50-60 miljoner per år i skatter och avgifter, eller runt 275 000 kronor per verk och år. Exakta intäkter varierar med elproduktionen i båda fallen. Kalajoki har drygt 12 000 invånare och Åfjord knappt 5 000.

I Vefsn kommun i Nordland fylke finns Öyfjellet med 72 turbiner. Kommunen har skrivit avtal med svenska Eolus norska dotterbolag om ersättningar till kommun på 422,5 miljoner norska kronor. Det ger 235 000 kronor per verk och år. Kommunen har 14 400 invånare.

Men i avtalet finns en hel del mer. Vindbolaget ska stå för medfinansiering av mobilmaster i kommunen. Pengar ska årligen avsättas för den lokala sjukstugan, lokala entreprenörer ska användas, lokal rekrytering ska ske till de 12-15 årsarbetare som behövs under driften, lärlingsplatser ska erbjudas och parken på Öyfjellet ska tillgängliggöras för befolkning och besökare.

En fond ska inrättas för att organisationer och föreningar ska kunna söka bidrag. Av stor betydelse är att en stor del av kraften med långsiktigt avtal går till aluminiumsmältverket i Mosjöen och säkrar arbetsplatser där.

På Sjonfjellet i Rana kommun i samma fylke räknar projektören för tänkt park med att skatter och avgifter skulle uppgå till 94 miljoner om året, eller cirka 1,5 miljon per verk och år. Till saken här och i övriga exempel från Norge hör att skatter delvis sätts av kommunen själv, det vill säga; nivån kan i viss mån förhandlas mellan kommun och projektör.

Men höga ersättningar till värdkommunerna är inte allt.

I Nordland ville Blastr Green Steel bygga ett stålverk i Salten för produktion av grönt fossilfritt stål. Men mötte motstånd bland kommunerna i regionen. Inte mot stålverket i sig, men mot den vindkraft som behövdes för att producera insatsvaran vätgas.

Istället hamnar investeringen på 40 miljarder kronor i Ingå vid finska viken. Både Norge och Sverige väljs bort som investeringsländer till förmån för Finland där det råder hausse för vindkraft och vätgas.

– Vi ser att det i Finland finns en ambitiös utvecklingsplan för vindkraft, med målmedvetna metoder för att stimulera den här typen av investeringar, säger Blastrs vd Hans Fredrik Wittusen till Svenska Yle, om satsningen som kan ge 1200 jobb och vara igång i slutet av 2026 – den största i landets industrihistoria.

Vid sidan av denna jätteinvestering i vätgasproduktion finns planer på ytterligare 22 produktionsanläggningar i landet och drivande är utbyggnaden av vindkraft, vilken är särskilt påtaglig i Österbotten.

– Vindkraften för med sig investeringar säger Antti Arasto, direktör för energi och vätgasforskningen vid Helsingfors universitet. Inte ett enda av de här projekten skulle bli verklighet om vi inte hade en sådan vindkraftspotential.

Finlands vindkraftskapacitet växte med hela 75 procent förra året. Kapaciteten växte under 2022 med 2 430 megawatt. Sammanlagt uppgår vindkraftens kapacitet nu till 5 677 megawatt. Totalt togs 437 nya vindkraftverk i bruk i Finland. Av dem finns 91 i Mellersta Österbotten och Kalajoki, 44 i Södra Österbotten och 68 i Österbotten.

De närmaste åren kommer produktionen av vindkraft att växa med ungefär 1 000 megawatt per år.

I Rauna i finska Lappland kom nyligen ett besked som fick vindkraftsmotståndarna där att ändra tongångarna. Då meddelade ett irländskt vätgasbolag om en metanolfabrik som skulle föra med sig 60 jobb.

– Det är en helt annan sak än 50 vindkraftverk som snurrar på för sig själva på någon bergsknalle, motiverade kommunpolitikern Petri Manninen från Sannfinländarna sin förändrade åsikt.

Efter denna lilla exposé i grannländerna kan lärospån göras och förhoppningar formuleras.

En stor förhoppning är att incitamentsutredningen kommer fram till nivåer och sätt att fördela lokala nyttor så att investeringsklimatet för vindkraft och elintensiv industri blir avsevärt bättre.

Kanske till och med bättre än Finlands. Och att ny elproduktion kommer till så att det gröna stålet blir verklighet I Sverige. I Spanien kan förnybar el framställas lika billigt som här och stålinvesteringarna kan hamna där.

Det är troligt att utredningen kommer fram till att kommunerna ska få skatteförstärkningar när ny vindkraft etableras. Dessutom ska en del gå till kompensation till närboende. Lagstiftat blir också sannolikt en summa till näringsliv och föreningsliv. Det i paritet med de frivilliga bygdemedel som vindbolagen ger ut idag.

Sammantaget med den statliga fastighetsskatten blir det ungefär samma kostnader för bolagen som i Finland, knappast som i Norge. Men fiffigt är att det behövs sätt och metoder för att kanalisera ut medlen till lokalt närings- och föreningsliv.

När de finns är det ju fritt fram för bolagen att fortsätta med frivilliga avsättningar enligt lokala önskemål. Redan idag är det ju flera vindbolag som är beredda att avsätta avsevärt mer än gängse praxis på 0,2 procent av omsättningen eller runt tiotusen kronor per verk och år. Så vad det kan handla om för nivåer i slutändan återstår att se.

En ny affärsmodell är att elintensiv etableras där det finns gott om vindkraft. Örnsköldsvik och Sollefteå är exempel. Eller så sker etableringarna som paket med vindkraft och exempelvis vätgasproduktion, som i Ånge. Liknande är på gång i flera av landets kommuner.

Vad särskilt mindre kommuner behöver och kommer att behöva är kunskap om möjligheterna och att få del av andras erfarenheter. Vidare hjälp med detaljplanering och kanske juridiskt bistånd i avtal med bolag som vill etablera sig. Garantia och Hela Sverige ska leva kan enligt lokala önskemål distribuera slantar till lokalsamhället.

Och fundera över det norska exemplet med Öyfjellet, där kommun och bolag i dialog och utifrån invånarintressen och behov kommit överens om elleveranser, lärlingsplatser, lokala arbetstillfällen, sjukvård, mobilmaster och insatser för besöksnäringen. Kolla avtalet på Vefsn kommuns hemsida.

Torbjörn Laxvik

Källor: Svenska Yle, företagens hemsidor