Trots att vindkraftsproducenterna agerar på samma elmarknad skiljer sig intäkterna för lokalsamhället markant. I grannländerna avsätts 20-30 gånger mer än i Sverige.
Gemensamt är att de omfattande investeringarna ger jobb och affärer i etableringskommunerna och regionerna. Det innebär skatteintäkter på kort och lång sikt.
Vad gäller avsättningar till lokalsamhället styrs dessa av lagstiftningar som skiljer sig och här i Sverige handlar det om frivilliga avsättningar från bolagen. En praxis idag ligger idag på 10 000 kronor per år och verk.
Finska kommunen Kalajoki i Österbotten tog in 234 000 kronor per verk i kommunal fastighetsskatt förra året. Åfjord i Tröndelag tar in 50-60 miljoner per år i skatter och avgifter, eller runt 275 000 kronor per verk och år. Exakta intäkter varierar med elproduktionen i båda fallen. Kalajoki har drygt 12 000 invånare och Åfjord knappt 5 000.
Ett färskt exempel står att finna i Vefsn kommun i mellersta Norge som har skrivit avtal med svenska Eolus norska dotterbolag om ersättningar till kommun på 422,5 miljoner norska kronor. Det ger 235 000 kronor per verk och år. Kommunen har 14 400 invånare.
Men i avtalet finns en hel del mer. Vindbolaget ska stå för medfinansiering av mobilmaster i kommunen. Pengar ska årligen avsättas för folkhälsan, lokala entreprenörer ska användas, lokal rekrytering ska ske till de 12-15 årsarbetare som behövs under driften, lärlingsplatser ska erbjudas, parken på Öyfjellet ska tillgängliggöras för befolkning och besökare. En fond ska inrättas för att organisationer och föreningar ska kunna söka bidrag. Med mera.
Kommunen ser vindkraftparken som grund för historiskt stora investeringar och att bolaget kommer att köpa varor och tjänster för hundratals miljoner kronor.
Så här säger Eolus Vind ABs VD Per Witalisson i ett pressmeddelande om avtalet:
– Från vår sida har det alltid varit självklart att vara involverade i och bidra till en positiv utveckling i lokalsamhället. Avtalet med Vefsn kommun ger kommunen stabila och långsiktiga intäkter. Jag vill också understryka den del av avtalet som ger utvidgad mobiltäckning och mastutbyggnad i Elvdalsfjellet, Aunvattnet, Husvika och Eiterådalen genom delfinansiering till Telenor. Avtalet med Vefsn kommun är bara ett av de många positiva kringeffekter av investeringen i vindparken. Ny och förbättrad infrastruktur tillkommer i kommunen, och många lokala företag har jobb och intäkter knutna till utbyggnaden.
Vindparken Öyfjellet byggs nu och kommer fullt utbyggd bestå av 72 vindturbiner. Investeringen ligger på 4,5 miljarder norska kronor.
Avtalet är skrivet så att ändrade skatter och avgifter kommunalt och nationellt inte ska påverka hur mycket Vefsn får från vindparken. Annars är ny lagstiftning på gång i Norge som handlar om en avgift på produktionen som ska gå till värdkommunen.
Avgiften kommer att basera sig på installerad effekt eller på själva kraftproduktionen. Det intressanta – vilken nivå som sätts på avgiften -är inte klart än. Den ska preciseras i kommande statsbudget. Men syftet är att öka kommunernas intäkter från vindkraften som kompensation för använda naturresurser.
Exemplen från grannländerna ovan visar lokala ersättningsnivåer på mellan 200 000 och 300 000 kronor per verk och år till lokalsamhället. Detta i form av skatter och avgifter som når kommunerna.
I Sverige är ersättningarna frivilliga och den praxis som utvecklats ger runt 10 000 kronor per verk och år. Ett modest förslag blir att höja ersättningsnivåerna i Sverige till grannländernas. Elproduktionen säljs dessutom på samma marknad. Varför inte höja till 250 000 kronor per år och verk?
Det finns goda skäl till att behålla ersättningen i form av en frivillig sådan. En sådan kan nå berörd befolkning och verksamheter som knappast skattepengar kan. Skattepengar riskerar dessutom försvinna i det kommunala utämningssystemet på lite sikt. Privata medel har dessutom fördelen att de kan växlas upp med EU-medel och/eller annan finansiering.
Om projektören sätter in den nya bygdepengen hos Garantia som omvandlar den till lånefinansiering för företagen i trakten kan summan lånas ut fem gånger under drifttiden, enligt konceptet Resurser för Lokal Utveckling. I storleksordningen 30 miljoner kronor per verk.
När Garantia lånar ut pengar till företag gör det att andra finansiärer som banker, Almi och Norrlandsfonden kan träda in för ytterligare finansiering. Här räknas med att 30 miljoner frigör ytterligare kapital och att totalsumman utlånade medel blir 150 miljoner per verk i 25 år.
En park med 50 verk kan alltså ge 7,5 miljarder i investeringsmedel under drifttiden. I praktiken finns det alltså stort utrymme för att använda de ursprungliga insättningarna även till föreningsliv och ideella initiativ. Det bestämmer man bäst lokalt.
Torbjörn Laxvik
Bilden: Torbjörn Laxvik
Foto: Privat
